Böcker skrivna av Aina Cederblom

Tillbaka

 

Med tillåtelse av Ekenäs navigationsklubb har vi fått tillstånd att publicera
nedanstående berättelse om Aina Cederblom och hennes olika
äventyr ute på de stora haven.

Original texten är hämtad från:
http://www.ekenasnavigationsklubb.net/enslinjen.html
Enslinjen 2010

Aina Cederblom, Världshavens äventyrerska


Aina Cederblom (1896 1986) var en världshavens vagabond och äventyrerska.
Hon älskade äventyr, for ensam med sin lilla femmeters båt till Svarta havet och
Medelhavet, till de grönländska isvidderna och fjärran östern. Hon tog sig med sin
båt från Sri Lanka till Indien, sedan till Vietnam, Java och Filippinerna, tusentals sjömil,
de flesta på öppet hav. Aina Cederblom var en människovän. Till yrket var
hon teckningslärare och textilkonstnär. Hon var mycket intresserad av vävning
och startade vävskolor både på Färöarna och i Brasilien. Hon gjorde också en enastående
insats vid Finlandshjälpen, då hon bl.a. med egen skuta skeppade nya hus till
finländare, som evakuerats från sina hem. Det var i början av 1930-talet som Aina
Cederblom började drömma om båtfärder till främmande länder. Hon var 34 år då hon
skaffade sig en öppen fem meter lång båt med en 6 hk utombordsmotor. Säljaren
sade att det var en bra båt som hon kunde fara ända till Åland med, hon planerade dock
längre färder med båten som hon döpte till Rospiggen.


En augustidag 1931 startade Aina Cederblom från Stockholm. Utrustningen
var minimal, i en väska hade hon det nödvändigaste som placerades under
fördäck. Några bensindunkar, ankare, tågvirke, två filtar, en kudde stoppad med
hö, en tjock kappa att sova i och en regnkappa, det var allt.Redan vid Arkö en bit
söder om Landsort tog bensinen slut. Aina rodde iland. Där fanns ingen
bensinstation, men dock en skola. Där låg en orm i en butelj med bensin, i brist på
sprit, och halva buteljens innehåll fick hon i present och kunde med hjälp av den ta
sig vidare till nästa brygga. Vädret var vackert och Rospiggen avverkade sjömil
efter sjömil. Så småningom började motorn gå dåligt. Aina kunde rensa en
förgasare och torka ett blött tändstift, mera motorkunskaper hade hon inte. Hon
blev alltmer bekymrad, men i Kalmar råkade hon lägga till vid ett båtvarvs
brygga. Varvsgubbarna tog en titt på motorn, det var dags att sota den. I Trelleborg
gick hon i land för att skaffa ett tullpass för båten. Hon såg på sin järnvägskarta över
Norden och tog ut en kurs mot Möen. Nu blev det större vatten och Aina ångrade att
hon inte skaffat en kompass i Trelleborg. Så småningom siktade hon land och en stor
vit byggnad. Hon styrde ditåt, det var långgrunt men hon kom iland. När hon väl
kommit iland upptäckte hon att hon var i Falsterbo som ligger en bit väster om Trelleborg.
Det var tämligen snopet, men Aina tittade ut över havet. Långt borta syntes ett vitt litet
moln. Där måste Möens klint ligga, och det visade sig att så var fallet.


Sedan kom etappen från Falsterbo till Warnemünde, 80 sjömil öppet vatten.
Hon räknade ut att om hon höll en viss vinkel mot vågorna så borde hon styra mot
Warnemünde. Det blev grövre sjö än hon varit med om tidigare och hon tyckte att
det kändes lite kusligt när fastlandet försvann bakom henne. Hon siktade dock
några fiskebåtar som var på väg till Warnemünde, så det var bara att följa efter i
deras kölvatten.
Från Warnemünde fortsatte hon på floder och små kanaler mot Elbe. Hon
kände sig instängd efter färden på det fria havet och det blev inte bättre av att det
regnade både dag och natt. Elbe blev både en besvikelse och prövning. Vattnet var
gult och det var ordentlig motström. Regnet fortsatte att ösa ned och därtill
började motorn att hacka igen. I Dresden drogs Rospiggen upp och sattes på en
godsvagn till Regensburg. Sedan blev det sjösättning i Donau, som liksom Elbe
inte var blå utan gul. Lyckligtvis blev det dock nu medström och Aina styrde
söderut. Motorn blev allt ovilligare, hostade och vägrade att gå annat än på lägsta
varv.
I Passau plockade Aina isär motorn. Hon lade upp varje skruv, mutter och
motordetalj tillsammans med en lapp, där det stod skrivet var den skulle sitta.
Sedan torkade och smorde hon varje liten detalj, plockade ihop alltsammans och
provkörde. Det visade sig att motorn åter gick perfekt. Vädret blev vackert och det
blev en fin färd till den österrikiska staden Pöchlarn, där Rospiggen skulle läggas
upp för vinter.

På våren 1932 kom Aina tillbaka till Pöchlarn och satte igång med
vårrustningen. Hon hade lärt sig av erfarenheterna och hade med sig extra
bensindunkar, kompass, riktiga kartor och yllekläder. Hon monterade också in en
70 liters bensintank under mittbitan.
I Wien varnades Aina för gränskontrollerna. Man sköt på båtar som inte
stannade. Än värre skulle det vara längre ner på Donau, för där skulle det finnas
rövare och banditer.
Vid den Ungerska gränsstationen Szob blev det problem. Tullarna godkände
inte Rospiggens tullpass och alternativen var att erlägga deposition eller fortsätta
till Budapest under soldateskort, aina valde soldateskorten. Soldaten bar både
sabel och pistol. Aina tyckte att de skulle dela på vapnen och soldaten gav henne
pistolen. När hon började fingra på den blev han dock rädd och tog tillbaka den. I
Budapest förtöjdes Rospiggen nedanför parlamentshuset. Myndigheterna blev till
sist övertygade om att Aina inte hade onda avsikter så soldaten slog ihop
klackarna, gjorde honnör och försvann, fortfarande beväpnad till tänderna.


Hon fortsatte vidare längs Donau utan några äventyrligheter. Tidvis var
strömmen ganska stark och Aina försökte lägga sig bakom större fartyg i deras
kölvatten och just när Rospiggen nämade sig den farligaste passagen erbjöd en
bogserare hjälp. Aina tackade för hjälpen för hon hade hört att strömmen vid
Järnporten kunde vara så stark att det var mer än den lilla snurran skulle orka med.
Man hade varnat henne för rumänerna, men hon upplevde dem som vänliga och
hjälpsamma. Det var först när hon kom till Donaudeltat som det började bli
olustigt.
Gång på gång dök det upp båtar med vilda typer, som ville ta sig en titt på den
mystiska flickan. Flera gånger fick hon snabbstarta för att komma bort från det
obehagliga sällskapet. Vid gränsen mellan Rumänien och Bulgarien passerade
hon på nära håll en fyr. Där stod ett par karlar och gestikulerade vilt. De ville att
hon skulle lägga till, men stranden verkade minst av allt lämplig för en tilläggning.
Hon girade därför ut mot havet. Det small till och en kula slog ned i vattnet inte
långt från Rospiggen. "Snällt av dem att varna mig," tänkte hon. "Antagligen var
jag på väg mot något farligt grund, men de skjuter dåligt. Jag kunde ju ha blivit
träffad!"

Lite senare passerade hon under en hög klippa. På krönet stod ett par soldater
och vinkade. De hade också gevär och började att skjuta. Kulorna visslade runt
Rospiggen och Aina Cederblom förvånade sig storligen över soldaternas
vårdslöshet med bössorna. Till sist träffade en kula motorn med resultatet att
denna rusade upp i högvarv och snabbt förde Rospiggen ut till havs. Det var först
på kvällen, när hon funderat igenom saken, som hon kom på att de där skjutgalna
karlarna kanske var gränsvakter, som velat tvinga in henne till passkontroll.


Färden längs Donau och på Svarta havet hade tagit längre tid än vad Aina
räknat med och det var redan juni månad då Rospiggen plöjde fram på Bosporen
mot Istanbuls minareter. Hon hade tänkt sig vara hemma till hösten och hon visste
att det skulle bli mycket besvärligt att passera Dardanellerna med dess opålitliga
strömmar och att Egeiska havet var ökänt för snabbt uppblåsande vindar. Det låg
ett svenskt fartyg, s/s Småland, i hamn och Aina talade med kaptenen. Resultatet
blev att Rospiggen lastades ombord. Ny sjösättningen skulle det bli vid Sicilien.


Så sjösattes Rospiggen igen efter ångbåtsfärden från Turkiet. Det blev en blöt
Medelhavspremiär - båten läckte som ett såll efter att ha stått uppallad som
däckslast i den brännande solen. Färden gick vidare längs Messinasundet och den
italienska kusten. I stort sett var det fint sommarväder, men ibland bröt det ut
oväder. Då var det bara att snabbast möjligt söka sig in mot land och vänta på
bättre väder. En dag råkade Aina köra på en delfin. Delfinen bara skakade på sig
och försvann till tryggare vatten, men brytpinnen till propellern hade gått av.
Sådant kan vara försmädligt, men är lätt att åtgärda om man har en extra brytpinne
ombord. Det hade inte Aina Cederblom, som nu fann sig driva omkring hjälplöst
på havet. Hon funderade och kom till sist på att tälja fram en brytpinne ur ett hårt
tandborstskaft. Det fungerade.


Några dagar senare, då hon var på väg mot Livorno, råkade hon komma helt
vilse på Medelhavet. Det började med att hon körde i nattmörkret mot något som
liknande en fyr. När morgonen kom visade det sig att hon var ute på det öppna
havet. Hon siktade dock några små öar förut. Hur hon än körde under dagen så
verkade det som om hon inte kom närmare de mystiska öarna. Det skulle bli ännu
besynnerligare. Egentligen borde navigationen vara enkel. Det gällde ju bara att
hålla Italien på styrbordssidan så skulle hon komma rätt. Nu hade hon öarna åt
styrbord, men det märkvärdiga var att solen gick ned över dem. En titt på
kompassen visade att det inte var något fel på väderstrecken men däremot på
geografin. Hon måste ha ändrat kurs totalt under natten och där de små öarna låg,
där fanns inga öar. Efter ytterligare en dag på havet, en stekhet dag då motorn
krånglade och måste plockas i sär och gås igenom, fann hon att Rospiggen
närmade sig ett högt bergsland. Till sist siktade hon en liten by, styrde dit och
frågade försiktigt en fiskare var hon var. Rospiggen hade hamnat på Korsika!


Det är en mycket lång sträcka öppet hav mellan Korsika och det franska
fastlandet och Aina Cederblom tvekade länge om hon skulle våga sig över det vida
vattnet. Kaptenen på passagerarfärjan, som gick mellan Calvi och fastlandet,
menade dock att det borde kunna gå om hon hade en bra kompass, och det tyckte
hon att hon hade. Kaptenen hjälpte henne med att ta ut rätta kursen mot Monaco
och förklarade de fyrkaraktärer, som hon kunde ha nytta av att känna till. Hon gav
sig av i fint väder och allt gick till en början bra. Korsikas höga berg sjönk vid
horisonten och förut siktade hon Alpernas toppar. Då gav motorn upp totalt. Aina
Cederblom försökte montera ned motorn, men ett par skruvar vara omöjliga. Det
var bara att ta till årorna och att ro. Vid ett tillfälle siktade hon små valar, som
blåste intill båten, men de lämnade dock lyckligtvis Rospiggen i fred.
Så småningom dök det upp en tysk ångare. Kaptenen tog Rospiggen på släp
och Aina fick komma ombord. Hon var då inom synhåll av kusten och kapten satte
henne i land i Nice. Sedan puttrade hon vidare längs Rivieran och uppför Rhône
förbi Avignon. I Lyon tog hon tåget till Strasbourg och sedan blev det
medströmsåkning nedför Rhen mot Nordsjön. Efter en sväng ut på Nordsjön
passerade hon Kielkanalen och fortsatte därefter mot Göteborg och Göta Kanal.
När Rospiggen närmade sig Stockholm blev det rimfrost på däcket de sista
nätterna.

Atlantfärden

Det dröjde inte länge förrän Aina gav sig ut på nya äventyr. 1933 ville hon ge
sig in på något som ingen annan hade försökt sig på. Hon skulle ut på Atlanten med
snurrebåt. Palmgrens varv i Söderköping hade byggt en ny båt, Rospiggen II, inte
mycket större än den gamla men med skåp för proviant, utrustning och verktyg.
Det fanns inbyggd tank för 300 liter bensin och lösa däcksluckor, som kunde
läggas på som skydd mot överbrytande sjöar. Dessutom satt det en ny sju hästars
Archimedes på akterspegeln och det fanns också en riktig spritkompass.
Båten sjösattes i Göteborg och Aina startade färden. Första problemet hon fick
på den här färden var att tanken började läcka och hon fick sina kläder indränkta i
bensin. Efter att ha fått tanken reparerad fortsatte färden mot Norge. När hon låg i
sydnorge och väntade på lämpligt väder att puttra över till Shetlandsöarna kom
hon i samtal med en norsk fiskare. Han tittade på båten, på Aina och den lilla
sjuhästars Archimedes som hängde på akterspegeln. Han skakade på huvudet och
varnade henne. Men hon förklarade för honom att hemma i Sverige far flickor ofta
ensamma på en liten tur med aktersnurra. Från Utsira fyr styrde hon rakt ut mot
Atlanten med kurs mot Shetlandsöarna. Det blev vågor som Aina aldrig hade varit
med om tidigare. Rospiggen dök ned i vågdalarna som en racerbåt, tappade farten
men segade sig sedan uppför nästa vågkam. Hon körde timme efter timme och
oroade sig över att hon skulle komma ur kursen. Det blev backe upp och backe ned
hela dagen. Ögonen föll ihop och till sist insåg hon att hon måste sova. Hon hade
suttit till rors trettio timmar i sträck, och det var inte mänskligt. Nästa morgon
värmde solen. Hon kröp upp, såg en val på avstånd och fram mot dagen siktade
hon en fiskebåt. Jo, hon var bara ett par timmars gång från Lerwick på
Shetlandsöarna. Fiskebåten tog Rospiggen på släp.


Bilden: Aina putsar Rospiggen II. Ingen
stor båt för en Atlantfärd! Båten finns
kvar än i dag. Tanken är att den skall ingå
i ett blivande minnesmuseum över Aina
Cederblom i Klaksvik på Färöarna.


Efter ett par dagars uppehåll i Lerwick fortsatte Aina mot Färöarna. Det
blev en lång och svår dust mot havet. Det var gropigt och skummet yrde.
Motorn blev vit av salt och det gnistrade om tändstiftskablarna. Efter femton
timmars gång lade Aina ut drivankaret och kojade. Dagen därpå mojnade det
något. Hon gjorde ren motorn, som var full av salt, och fortsatte. Just före
skymningen siktade hon en ö långt borta. Nästa morgon var hon tidigt uppe,
befriade motorn från salt och startade igen. Så småningom siktade hon ön
igen samt en trålare. Skepparen på trålaren upplyste henne om att det var
Fuglöy som låg vid horisonten, dennordligaste av Färöarna. På Färöarna stiftade
hon närmare bekantskap med kaptenen på trålaren Stella Maria som lovade
att ta Rospiggen II och Aina Cederblom till vattnen utanför Grönland, närmare
sagt Grönlands västsida utanför Godthaab. Danskarna hade utfärdat ett strängt
förbud för utlänningar att besöka Grönland, och det förbudet var stenhårt. Aina
hade dock andra planer. Hon skulle köra snurrebåt till Amerika!


Avståndet mellan Grönland och Cumberlandhalvön i Kanada är inte mer än
350 km, det menade hon borde kunna klaras på några dagar. Den 22 juli sattes
Rospiggen i sjön. Aina hade tagit på sig pälsen och alla de varma kläder hon hade.
Besättningen trugade på henne proviant i massor. Hon tyckte att det var onödigt,
men ville inte säga nej. Så satte Aina kurs mot Cumberland.
Nästa dag siktade Aina något som såg ut som en vit mur. Det var is. Det kom
isflak och små isberg. Så var Rospiggen plötsligt inne i en labyrint av is och snö.
Propellern slog i mot ett isflak och tvärstoppade. Det visade sig att propellern
klarat törnen, och Aina fortsatte. Hon insåg att hon hamnat i packisbältet och att
det började bli farligt.
Hon letade sig fram, hittade kryphål och blev allt tröttare. Efter fyrtio timmars
vaka hände det, en ny smäll mot ett isflak. Den var så kraftig att motorn gav upp
helt. Det hade kommit in vatten i cylindrarna och den vägrade att starta igen. Hon
fick ta till årorna.
Hon rodde. Det blev soliga dagar och dagar då det fräste vitt från vågtopparna.
Provianten, som hon tyckt vara så överflödigt väl tilltagen, började tryta och hon
ransonerade mat och vatten. En gång rodde hon sexton timmar i sträck. På
femtonde dagen sedan hon lämnat Stella Maria började det bli glesare mellan
isbergen. Den sextonde dagen kom - äntligen - med sol. Havet låg blankt och det
fanns ingen is i sikte.
Hon åt två kex mycket långsamt och drack sedan ett tredjedels glas vatten.
Sedan monterade hon ned motorn, torkade av, smörjde och oljade. Det tog hela
dagen och sedan kom den stora frågan. Skulle motorn starta? Hon ryckte till i
startsnöret. Inget hände. Ett nytt ryck och inget livstecken från motorn. Så ett sista,
desperat ryck. Motorn gick igång!
Aina Cederblom styrde tillbaka mot Grönland. På nittonde dagen siktade hon
en bergstopp. Det var fjället Sukkertopp och några timmar senare fick hon syn på
ett fiskefartyg. Hon togs ombord på fartyget som hette Magischiana, fick varmt te
och somnade. Äventyret i Grönlandsisen var slut! Det bestämdes att Aina skulle
följa med ombord på Magischiana till Färöarna i september när fisket avslutats.
Från Färöarna fortsatte hon ombord på S/S Sleipner som via England var på väg
till Danmark. En bit från Skagens udde sjösattes Rospiggen och Aina styrde mot
Göteborg.
Hon kom senare tillbaka till Färöarna där hon startade en vävskola, som
fortfarande finns kvar.

 

Fjärran Östern

Efter Atlantfärden blev Fjärran Östern följande färdmål. Aina skaffade en ny
18 fots båt som döptes till Rospiggen III. Den hade samma modell som hennes
tidigare båtar. Båten lastades ombord på en fraktbåt för sin långa färd till Indien.
Den lastades av i Colombo på Sri Lanka, därifrån Aina styrde iväg vidare på egen
köl mot Calkutta. Hon hade tre veckor tid på sig att komma fram innan hon skulle
tillträda som vävlärare i Tagores skola i Indien.
Diverse tillbud hade hon på vägen. En natt när hon låg för ankar blev hon
påkörd av en fiskebåt och Rospiggen III fastnade fast i deras fiskenät. Aina var
ovan med den tropiska solen och huden blev full med brännblåsor som fylldes
med vätska. Svårast utsatt blev ryggen.
När hon en dag studerade sjökortet stod det att det vid en flodmynning kunde
förekomma ”rather strong overfalls”. Aina förstod inte vad detta kunde betyda.
Plötsligt såg hon en lodrät vattenvägg närma sig parallellt med båtens
styrbordssida. Det var en flodvåg! Nu gällde det att handla snabbt. Fort över mot
babord. Vattenberget kom störtande mot båten och den vräktes uppåt. Sjön bröt
dock inte förrän den passerat och Aina och båten klarade sig med ett nödrop.
När hon varit på väg nitton dagar började tiden bli knapp och hon måste lämna
båten i Vizagapatam och ta tåget till Tagores skola.
Månaderna vid Tagores skola gick fort. Efter skoltiden reste hon runt i Indien.
Så måningom blev det dags att gå till sjöss igen. Tiden och det tropiska vattnet
hade dock farit illa med bordläggningen under tiden som Rospiggen III legat däri.
De indiska småkrypen hade kalasat på Rospiggens fina bordläggning av furu.
Efter tre månaders reparation på båtvarv kunde Aina styra vidare. Burma var
hennes följande mål, dit var det ungefär 630 sjömil.
Så fortsatte Aina sin färd vidare. Efter Burma blev det Vietnam, Kambodja, Java,
Sumatra, Bali, Borneo och Filippinerna.

Bilden: Aina Cederblom i Rospiggen III
vid besöket i Jakarta.


I början av september 1939 kom hon till Filippinerna. Då hon befann sig i Manila
fick hon veta att Europa stod i brand, det andra världskriget hade brutit ut. Hon
hade planerat att fortsätta till Shanghai, men beslöt sig i stället för att resa hem.
Rospiggen III lastades på ett fartyg för transport till Kina, sedan på ett annat
fartyg för resan till Europa. I Lerwick på Shetlandsöarna sattes Rospiggen III i
sjön igen och det blev en höstlig hemfärd över Nordsjön till Sverige.
Aina Cederblom hade gjort en fantastisk resa. Det var fråga om väldiga
avstånd, långa färder över öppet hav och en annorlunda, tropisk värld. Hon hade
varit ensam, båten var bara fem meter lång och utombordsmotorn orkade inte
med mer än fem knops fart.

 

Till Ekenäs med trålaren Brill


På vårvintern 1940 beslöt sig Aina Cederblom att sätta igång en hjälpaktion för
Finland. Hennes målgrupp blev fiskare i den västnyländska skärgården som blivit
tvungna att lämna sina hem i samband med freden efter vinterkriget.
Hangöområdet utarrenderades då till Sovjetunionen och befolkningen
evakuerades. En stor del av Hangöborna stannade i Ekenäs. Befolkningen i
Ekenäs ökade med drygt 1300 personer, vilket betydde att det blev en besvärlig
bostadsbrist i staden.
Aina Cederblom beslöt sig för att skeppa över byggnadsmaterial till
fiskarstugor. Hon skaffade sig skepparbehörighet, med en examen hos
sjöfartsstyrelsen. Det behövdes också en farkost, så hon köpte en gammal trålare
på 18 registerton, med en Bolinder-Munktell kultändarmotor. Båten med namnet
Brill var i ganska dåligt skick. Med en enastående övertalningsförmåga lyckades
Aina Cederblom tigga ihop allt hon behövde: virke, cement, kalk, spik, plåt,
fönster, köksspisar och kaminer.
I början av juli 1940 låg Brill fullastad i Stockholm för sin första seglats till
Finland. Så gav hon sig av, med som gast och hjälpreda hade hon en gammal
sjöbuss som hette Nilsson, det är oklart hur mycket hjälp hon hade av honom. Det
skulle bli en av Aina Cederbloms mest dramatiska sjöfärder genom delvis
minerade vatten. När Brill kommit ut på Ålands hav blev det storm och den tungt
lastade båten krängde i sjöarna och tog vatten över sig som forsade in i
maskinrummet. Den gamla tändkulemotorn hostade till och dog. Det gick inte att
få igång den på nytt. Nu drev Brill redlöst i stormen, men till all lycka siktades den
nödställda trålaren av ett fartyg som tog den på bogser till Mariehamn.
Där reparerades motorn och Brill fortsatte färden, nu med sydostlig kurs. Det
var dock en otursfärd för det bröt ut en ny storm. Motorn gav upp igen, nu sprack
motorblocket. Aina hissade segel, men de gamla sköra seglen båste sönder i den
hårda vinden. Brill drev nu redlöst mot Estland, men på något sätt lyckades Aina
föra båten till nödhamn i Haapsalu. Också här reparerades motorn nödtorftigt.
Från Haapsalu fortsatte färden bland minorna över Finska viken till Helsingfors.
Färden gick dock bra och Brill förtöjde i Helsingfors den 28 juli. Resan hade tagit
nästan en månad och hennes strapatser hade blivit något av en sensation.
Tidningarna både i Sverige och Finland rapporterade om hennes äventyrliga
seglats med notiser om haverier och uppnådda etappmål, däremellan
rapporterades Brill som försvunnen under de båda ovädren.
I Helsingfors mottogs Aina Cederblom som en hjältinna. Hon intervjuades av
tidningarna, bjöds på supéer och fick snabbt kontakt med företrädare för
fiskarbefolkningen i västra skärgården.
Den sista etappen blev ett lekverk. Den 31 juli kom Brill till Ekenäs skärgård.
Första platsen där det lossades byggnadsmaterial var på södra Älgö. Av det
materialet byggdes det ett fiskehemman som fick namnet Rödjan som numera hör
till Ekenäs skärgårds nationalpark. Det lossades också material på Skåldö.

 

På Älgö träffade Aina den blivande stugägarens 16 åriga son Knut Nylund som
sedan skulle följa med ombord på Brill som däckskarl och hjälpreda. Knut Nylund
sade om Aina Cederblom ”Hon var en glad och öppen människa, med klar
målsättning och järnhård vilja. Svårigheter bröt aldrig ner henne. Hon var våghalsig,
äventyrslysten, men ändå inte dumdristig. Hon visste vad hon gjorde.”
När Knut Nylunds mor hemma på Älgö frågade Aina om hon inte var orolig och rädd
för att förlisa ute på havet, svarade hon rappt: ”Man förliser vid stränder, inte på havet”.


I slutet av augusti 1940 anlöpte Brill också Ekenäs på sin följande resa till den
västnyländska skärgården. Totalt gjorde Aina fem resor under sommaren och hösten
1940, innan Brill i december seglades till Helsingfors, där hon togs upp på slip för
vinterförvaring och reparation.
Fyra gånger angjordes Ekenäs på sommaren och hösten. Till Ekenäs levererades material
till tre hus, avsedda för fiskare som evakuerats frånHangöområdet, de restes i Ormnäs,
invid Flemingsgatan och Skutvägen. Totalt skeppade Aina nio hus till västnyland, av vilka
sex stycken hus levererades till skärgården.
Det var en enastående insats av Aina Cederblom att allena under några månaders tid samla
ihop pengar, material, skaffa en skuta och skeppa allt material från Stockholm till den
västnyländska skärgården.
Aina Cederblom hjälpte också till med flyttning av familjer, som hade evakuerats från Karelen,
med sin skuta Brill. Hon startade och förestod också en matbespisning i Helsingfors, där hon
varje dag bjöd femhundra nödlidande människor på en närande måltid. Hon startade också ett
ålderdomshem i Borgå.
Efter fortsättningskrigets slut fortsatte Aina sin hjälpinsats med att tigga ihop tonvis med livsmedel,
som skickades till Finland. Men nu gick frakterna med Finlandsbåtarna. Hon reste också till
Argentina för att sälja finska textilier och vävnadsarbeten. För pengarna köpte hon 25 ton risgryn
som hon transporterade till Helsingfors och sålde billigt åt nödlidande personer.
Ännu år 1967 startade Aina som pensionär ett nytt projekt. Hon beslöt att bygga och starta en
vävskola i Recife i Brasilien. Det skulle bli hennes största projekt. Men vem skulle stå för
kostnaderna? Aina hade bara sin svenska folkpension samt sextusen dollar som hon fått som
skadeersättning när hon blivit påkörd av en bil i USA. Åter en gång började hon samla pengar
och material. Hon fick byggnadsmaterial, bl.a. dörrar och fönster från rivningshus i Stockholm,
vilka hon själv var med och monterade ner. Hon hade själv ritat skolan, men i sin iver glömde
hon att räkna kostnaderna och det räckte inte länge förrän hennes sextusen dollar tog slut.
Men Aina fick kontakt med svenska lionsklubbar och de samlade in avsevärda summor till hennes
hjälp. Skolan som Aina Cederblom byggde heter Escola Artesanal Sueca Brasiliera och den blev
färdig år 1970.


I sommar har det förflutit 70 år sen Aina Cederblom med skutan Brill hämtade byggnadsmaterialet
till bostadshuset på Rödjan och det kan ju vara lämpligt att komma ihåg hennes insatser för den
västnyländska skärgården när man besöker Rödjan I sommar.


Sammanställd av Harras Rönnberg
Källor: William Rigmark; Världshavens vagabond
Henrik Cederlöf; Ett femtioårsminne: Aina Cederbloms unika hjälpinsats;
(Artikel i Svenskbygden)
Tidningen; På Kryss
Internet; Stig Sandelins hemsida; http://historiskt.se/index.html

Tillbaka Upp